En vecka kvar av ledigheten!

Så va de måndag igen. Börja jobba om en vecka, och ska jag vara ärlig så LÄNGTAR jag! Ha bara känt mej nere och deprimert i ett par dagar. Som att livet bara står still. Vill göra nåt. Tatuera hela kroppen, fara utomlands, eller bara dra en riktig roadtrip, tanka full tank och se vart man hamnar.
Har ofta såna dagar på hösten, men de bruka bli bättre på vintern när snön kommit, men i år kom "höstdeppet" senare. Eller tidigare om man tänker att de är ju faktiskt 2010! Ha haft kalas mycke tankar på Morfar också! Han dyker upp i huvudet minst en gång om dagen, än att de är över ett år sen han lämnade oss nu. Ibland bli man glad när man tänker på honom, men för de mesta bara knyter de sig i magen och halsen av saknad.

Han hade en så jädra skön kommentar när jag va och hälsa på han på sjukhuset ett par veckor innan han dog. Minns att han bara satt på sängen och stirra ut genom fönstret när vi kom dit, och såg så där jätte less/ledsen, ensam och sjuk ut. Men så sken han upp när vi kom. ( Han va en väldigt social människa) Vi satt och surra lite och så sa han: "Vet du, idag tänkte jag så här, Jaha, Ska man dö nu? Nä de vill jag inte. Jag vill ha en kopp kaffe först!" Jag skratta med gråten i halsen, sen smög ja in på toan och grät en skvätt.
Tycker de känns skönt att han kände att de va de han saknade och ville hinna med om han skulle dö..
Själv ha jag hur mycke som helst jag vill hinna med. Först och främst att se min underbara dotter växa upp, hinna se henne ta studenten, körkort, gifta sig, få barnbarn, vill hinna fara utomlands iaf en gång, flyga fallskärm, hoppa bungyjump, ja you name it.

Intalar mej själv att han måste ha vart nöjd med sitt liv som de var då, eftersom han bara kände att han saknade en kopp kaffe.
Vet att han så väldigt gärna ville träffa sina barnbarns barn också. Och de är de värsta, Att de va så lite kort tid kvar tills dom skulle komma och att alla tre bara pang bom dog. Faster for in på sjukhuset med magsmärtor och inom en vecka va hon död, och morfar få reda på sin canser och dödsdom samma dag faster (Hans egen syster) dött, för att exakt 5 veckor efter henne dö. och mormor som vi ändå hunnit ställa in oss någorlunda på att hon skulle dö dog 7 veckor efter morfar. ( Mormor hade varit sjuk i flera år och blev bara sämre och sämre) Men de va krut i den damen, hon klarade sig längst än att hon hann bli sämst.

Jag va och hälsa på morfar måndagen innan han gick bort, då va han jätte risig, hade syrgastuben hemma och låg bara och frös om fötterna... Hade ingen ork i kroppen, så börja vi prata om hans behandling, och hurvida de va lönt att göra den. Han kände väl själv att de bara skulle dra ut på skiten och bli en långdragen och plågsam död, men inte ville man lyssna på de örat själv. Jag förstod heller inte riktigt hur allvarligt sjuk han var. Hade bara i sikte att de här ska fan gå bra. Han har lovat mej flera gånger att han ska leva till jag blir 70!
Och de va vad jag sa till honom också. "De här komma gå bra morfar, de kommer hjälpa. Vi vill ju ha ett 4 generationers kort också ju" Och då satt han sig upp och sa "Ja de vill vi, JA de SKA vi, De tumma vi på!" Och så tummade vi.
Men så ringde mamma på torsdags morgonen vid 8 tiden, och grät, och då förstod man ju vad som hänt, men hoppades så inåt norden att nåt annat, nånting mindre smärtsamt hade hänt. Men icke.
Tiden läker alla sår heter de.. Ja de må så vara, men de blir olika stora ärr efter varje sår, och även dom kan göra ont.

Men dom "bleknar" ju dom med. Nu kan jag ju som sagt ibland till och med skratta och le när jag talar om honom, och de känns grymt skönt, för de finns massor att berätta om den "Tok Gubben"! Och Clara och Benjamin ska få höra ALLT! Nä så deprimerande text detta blev. Men de va skönt att skriva av sig lite!
Hoppas på en "Gladare" Dag imorgon!

XOXO People