Hmmm...

Har en massa tankar som snurrar i huvudet. En massa minnen från de förflutna, och ännu mer funderingar över framtiden..
Har en barndoms kompis som faktiskt va med i princip hela min barndom, men så när han började högstadiet så slutade vi nästan umgås helt (Han är ett år äldre), och när han började gymnasiet så träffades vi bara nån enstaka gång om vi hamnade på samma fest... Vet inte riktigt vart de började gå utför för honom, för när jag gick i mellanstadiet minns jag att jag såg upp till honom som tusan. Han va jätte duktig i skolan. Eller i skolan vet jag egentligen inte, men han hade så lätt för att lära sig och minns att jag kolla ofta när han gjorde läxorna på datorn, han skrev så snabbt, och behövde som inte tänka efter på svaren utan de bara flöt på som att han hade ett facit gömt nånstans.
Vet att han va ofta utsatt för diverse skämt och ja... mobbing skulle jag vilja kalla de. Men han hade en hård yta, va väldigt stor i käften och många tyckte nog att han förtjäna alla gliringar och glåpord och ibland till och med "däng". Och ibland kanske jag till och med själv tyckte de...
Nu är de rätt många år sen vi gick i skolan, och vet egentligen inte vad han gjorde där efter.. Man fick höra mycke men visste ju inte om allt eller ens nåt va sant, de mesta tyvärr negativa saker.. Vi sågs inte alls längre nästan. Träffades på nån fest nu och då, och de va ju inte som att vi va främlingar utan vi surra på som vem som helst. Han träffa en tjej för nå år sen och skaffade sig ett jobb efter att ha kört på ganska hårt ett tag tror jag. Trodde de skulle börja gå bättre för honom, och skrev med han på nätet för nå månader sen, eller de är väl närmare ett år sen, nå månader efter jag fått Clara, där han skrev att även han längtade efter barn. Men så för..ja... Ca ett halv år sen kanske de va så gick de bara nedåt igen. Han skrev att han och flickvännen hade gjort slut och hon skulle flytta. Och fick senare höra att han krachat bilen och blivit av med jobbet, Allt inom beloppet av några månader... De måste ha varit droppen tydligen.. För i oktober förra året påstås han ha knivhuggit (Åtminstone huggit/skurit någon med vasst föremål) och blev dömd till 5 års fängelse och tro de va 160 000 i skuld... Och idag stod de i tidningen att han hade överklagat men även där förlorat och är nu dömd till 7 års fängelse. Jag fick en sorg i hjärtat när jag läste det.. Har så enormt svårt att tro att han skulle göra något sånt. Men så kände jag bara pojken han var, inte mannen han blivit. Men har sett han blivit kallad saker, knuffas omkring, spottad på, slagen, ja till och med pissad på, utan att göra nåt tillbaka. Och nu ska han enligt tidningarna ha huggit någon som låg och sov. Låter så overkligt för mej som kände den lilla killen som sprang omkring och lira fotboll på gården hemma hos oss.. Jag hoppas oavsett om han gjort de eller ej, att han tar sig igenom de här och att han lyckas vända sitt liv till de rätta, och till de bättre. Att han lyckas förlåta sig själv, än om ingen annan skulle göra de, och att han lever sitt liv fullt ut när han kommer ut. Att han inte fastnar ändå djupare medans han sitter inne. Jag skulle med största sannorlighet inte tänkt så här om jag bara läst i tidningen om en kille som huggit någon annan och inte haft en aning om vem människan var. Men nu är så inte fallet. Jag vet inte längre vem han är, men jag vet vem han var, och vem han kan bli... Tycker bara de är hemskt sorgligt alltihop...

Avslutar med ett Dagens Citat:
Errare humanum est
Att fela är mänskligt

Lägger till den svenska fortsättningen för finner inte de latinska:
Att förlåta är gudomligt.

Xoxo People