Olyckan är framme snabbt!

Så dagen började som vanligt på jobbet! Men så kring halvåtta när jag va på väg ut i "fabriken" hörde jag ett sju helvetest vrål från andra sidan pallstället. Stannade trucken och trodde först någon skämtade, men så kom detta vrål igen, och då förstod jag att de va nåt allvarligt som hänt. Så kom en ny på jobbet springandes och jag sprang runt med för att hitta Micke sittandes på huk och vråla. Hajade först inte vad som hänt men så såg jag fingrarna. Micke har fastnat med fingrarna i en maskin vi har på jobbet. Den nya killen vråla bara "Ring ambulans" Så jag kasta mej på telefon och ringer 112. Dom frågar ju så klart vad som hänt och jag försökte se hur de ser ut, men såg bara att topparna på ring och långfinger ser ut som nå köttslamsor. "Jaha, ligger fingrarna kvar i maskinen" frågar kvinnan jag talade med. "Nä, jag vet inte" Och så nästa fråga, "vilken adress"? "Wijo i Bjästa " Svarar jag. "Ja men vad heter adressen?"
Vi hade adressen på våra lådor förut, men nu ha vi ganska nyligt bytt (Men tillräckligt länge sen för att inte hitta en enda gammal låda där jag stod så klart) så fick springa ut på lagret och leta febrilt efter en gamm låda där.
Och tur att Mickes son jobbade idag med för han va de enda som koppla att man kanske ska lägga nåt förband och hålla upp handen på Micke! Men stackarn såg hur blek ut som helst och vem skulle inte blivit de om man ska försöka hjälpa sin egen far när han är på väg in i chock och tuppar av till och från. Som tur va så kom vår städare på jobbet och bytte av honom . Telefonisten gick igenom lite hur vi skulle göra om vi hitta fingerstumparna och att vi skulle ha handen i höläge, sen la vi på. Jag slängde av mej tröjan och la den under huvudet på Micke, som nu va avtuppad igen och sprang ut för att möta ambulansen. Efter extrem lång väntan, (som förmodligen inte var mer än 5-10 minuter) kom dom, så jag bara peka hur dom körde för att komma så nära som möjligt. Dom gick in och sätter igång med sina förband, syrgas, morfinsprutor och allt va dom nu har, och då börja Micke kvickna till. Antagligen börja chocken gå ur lite då för jävlar så ont han såg ut att ha.
Men kändes skönt att när han började kvickna till så hann han skämta lite. Eller vet inte om han skämta men han fräste att "Jag ha fan inte tid med sånt här". "Ligg ner Mikael" Svara ambulansförarna. "Far ni och bygg köket åt mej då? Frun komma ju slå ihjäl mej" Fräste Micke tillbaka. Ingen av oss kunde låta bli att fnissa lite.
Hög som ett hus var han också. Max dos morfin som dom får ge snurrar nog på rätt bra skulle jag tro!

Huvva... Jävligt otäckt va de iaf. Skaka som ett asplöv och var inte långt från tårarna emellanåt kan jag säga. Man tänk att man ska reagera lugnt och sansat, men jag ha kommit fram till att jag inte ska jobba inom sjukvården.
Blod ha jag inga som helst problem med, men köttslamsor är inte my kind of stuff.

Jag måste sett rätt blek ut också för dom skulle till att skicka ut mej i fikarummet för att sitta och vila en stund, men jag svara bara att jag behövde gå ut och ta en rök och samla mej lite så skulle allt va bra sen!

Tack och lov gick de betydligt mycke bättre än de kunde ha gjort och han behövde inte kapa bort mer än vad som blivit av mosat. och de va väl som jag fattat de längst ytterst på ett av fingrana och bakanför nageln och snett framåt på andra fingret.

Ja de blev ju en sista April att minnas iaf...
Nu ha Chrille cyklat iväg till en brasa och jag ska sätta mej och svulla lite Chips i min ensamhet!

Xoxo People