En dag som alla andra! För alla andra kanske...

För mej är denna dag en sån som hålet, saknaden, sorgen och smärtan i bröstkorgen blir så extra, extra, Extra påtaglig... Idag för två år sendan fick jag ett av dom värsta samtalen i mitt liv. Ett samtal som jag hade på känn, och som jag visste exakt vad de handlade om direkt jag såg vem som ringde. Direkt jag hörde mammas tårfyllda rös säga att hon hade nåt tråkigt att berätta så sa jag bara NEJ! Jag visste vad hon skulle säga men ville inte höra hon säga de högt för då behövde de inte vara sant...Jag bara upprepade Nej fem, sex gånger innan hon fick fram vad som hade hänt..

Jag skulle ju hälsa på honom samma kväll... Jag sköt ju på de kvällen innan för jag var för trött.. Va fan gjorde jag de för... Och vi träffades ju tre dagar innan och tummade på att vi skulle ta ett 4 generationers kort.. Och han lovade mej redan när jag var liten att leva tills jag va 70..

De gör för ont för att ha gått två år... Två jävla år utan att ha träffat honom. Två jävla år av saknad och saker man inte fått sagt. Två javla år av ångest över sin egen jävla förmåga att skjuta upp saker.. Jag kunde åtminstone ha ringt honom.. Där dagen innan..Kanske hade han fått extra energi för att klara sig en dag till, om jag bara hade ringt och sagt att "jag kommer imorgon" och bara berättat hur mycke han betyder för mej.

Tiden läker alla sår sägs de. Men varför kan jag fortfarande inte prata om honom utan att känna den där klumpen i halsen växa tills den nästan stryper lufttillförseln.. Varför kan jag bara säga nåt ynka ord om honom för att jag vet om jag pratar längre om honom så brister de. När läker de? När ska de göra mindre ont?
När kommer jag kunna tänka på honom utan att få hjärtklappning?

Jag skanar dej morfar! Jag saknar dej så jag slutar andas ibland. Jag saknar ditt Hallå i telefonen när vi pratade. Och ditt fniss efter du sagt de. Jag saknar dina historier, både påhittade roliga historier, och alla historier från när du var ung. Jag saknar att se den röda bilen komma med dej i. Jag saknar din kepshatt och dina kardborreband skor i hallen. Jag saknar ditt leende och skrockande. Skulle kunna sitta hela dagen och skriva vad jag saknar men de skulle inte räcka till för att beskriva all saknad ändå..

Du vet om du ser mej och hör mej.. Du vet...