En natt på sjukhuset..

Vilken vecka! va ju till läkaren i onsdags för jag hade haft små blödningar och som hugg i magen och blev då sjukskriven i fyra veckor. Vara hemma och ta de lugnt va de sagt. Så igår skulle jag och syster bara baka och mys fika och sen göra spagetti och köttfärsås tills barnen kom hem. Sagt och gjort. Tok goda kanelbullar och morotskakor blev det, och kring 20 i fyra började jag med maten. Chrille kom hem med gumman kring kvart över och for sen med sin bror för att hämta dreamboxern han beställt.
Jag ställde timern på spagettikoket när jag kände hur ont jag fick i magen.. Syla till nå grymt och jag tänkte att jag kanske behövde gå på toa då de va ett par dagar sen sist, men medans jag sitt där så sylar de till nå jävulusiskt igen och jag känn hur jag håll på att kräkas, så jag klev upp och la mej i sängen och börjar nu bli riktigt rädd. Ropade på syrran och bad henne komma in med bricanylen för att se hur långt mellan gångerna man får ta en sån tablett då jag tog en kring halv två, två sist, men skakade så de gick inte att läsa. Så går de ca 20-25 min så kommer ytterligare en värk. Nu blir även syster jätte rädd så hon ringer sjukvårdsupplysningen, och då fick jag precis en värk till, vilket hon berättar för dom och dom rekomenderar henne att ringa 112. Dom skickade en ambulans och jag fick ytterligare en värk alldeles när dom klev innanför dörren. Så iväg bar det till BB för att träffa en läkare och se till så de inte va dags för bebis att komma ut. Som tur var så va h*n inte de. Fick ta CTG och hjärtljud lät bra, fick även gyn undersökning där livmoderstappen fortfarande va sluten och ultraljud där dom kolla nåt, jag vet ej vad. Men hon ville ha kvar mej för observation över natten. Hon kunde inte riktigt svara på varför de kan bli så där ibland men sa att dels kunde svåra foglossningar göra så man lättare får sammandragningar och sen va stress ett BIG NO NO. Så hon sa vänligt men bestämt till mej att inte tänka att jag är en sämre mamma av att lägga över en hel del ansvar på pappa för att jag behövde vila, och sen sa hon vänligt men bestämt till Chrille att han inte skulle förvänta sig nån perfekt husmor som städar och sköter allt hushåll och fixar "fina" middagar bara för att jag va sjukskriven. Hon träffa mitt i prick kändes de som, för de ha varit de jobbigaste med dessa foglossningar.. Har känt mej som världens crapigaste mamma för att jag va tvungen att hålla mej stilla efter jobbet för annars skulle jag inte klara ett arbetspass dagen efter. Sovit skit i flera flera flera veckor för jag haft så vansinnigt ont, eller legat och tänk på hur ont jag kommer få, och hur jag då inte kommer orka hålla tempot med min dotter IGEN... Och Chrille har varit en stjärna, och tagit på sig i princip allt ansvar utan protester, vilket gjort att jag haft dåligt samvete för de med. Att han ska orka.. Men nu har kroppen sagt ifrån riktigt, så nu MÅSTE jag försöka backa lite och vänja mej vid tanken på att de inte går att både sköta jobb, vardagsbestyr och vara världens bästa mamma under tiden jag är gravid. Så känns skönt att vara sjukskriven några veckor och verkligen hinna vila under dagen för att orka mysa och små busa med Clara. Jag bara hoppas att de inte blir lika samma igen, för trots att jag längtar till vårt andra hjärta kommer ut så vill jag inte att h*n kommer än...

Det är grymt hur rädd man blir när de gäller ens barn.. Jag hann tänka alldeles för långt när jag fick värkar, och alla tankar slutade med död och frågan: vad gör jag då? De får inte hända!!! Och samma va de för syster som va en riktigtstöttepelare. Hon tänkte likadant så hon kom in och bara rå ljög för mej flera gånger. Sa saker som: Dom trodde inte de va nån fara. Och: Så länge inte vattnet gått så behöver du inte vara rädd. Och: Dom skickar nån för säkerhetsskull som bara ska kolla till dej. Hon va en ängel, och de va lögner jag behövde då! Så tack syster!!! Är så tacksam att du va hemma hos mej just igår för vette tusan vad som hänt om jag varit helt själv med Clara bara!

Nu vart detta ett väldigt långt inlägg så lär inte vara många som orkar pina sig igenom de men, nu vet ni varför jag hade en natt på sjukhuset.

Xoxo People

Medicamente och vila!

De är vad som gäller just nu!
Känns så skönt att dom tog mej på allvar på en gång!
Hjärtljud på bebis va stabila sa hon. Tog sen fram nån kurva från navelsträngen och den var ok, och livmoderstappen va mjuk men fortfarande lång vad nu de menas med de. Men ha på tok för mycke sammandragningar och förvärkar för att vara så tidigt i graviditeten. Och livmodern vill hårdna bara hon tryckte på den vilket tydligen inte va så bra! Så hon skrev ut Bricanyl som ska göra livmodern mer avslappnad och sjukskrev mej till den 24 sep, men jag skulle ringa dit om ca 3 veckor för att säga om de blivit bättre, sämre eller stannat på samma läge. Tror att de är dom här jävla foglossningarna som gjort att jag kännt mej så enormt strassad över att inte kroppen eller vardagen funkat som den ska, som ställt till med att man får både blödningar, sammandragningar och nu förvärkar! Bannade jivla fogar!

Men ingenting ont som inte har nåt gott med sig. Specmödra ligger (för dom som inte redan vet) alldeles mitt emot BB, och vilka är nu där om inte mina godingar Susanne, Jimmy och Bebis. Så passade på att locka henne till dörren så jag fick se lill stumpan irl och mjukas lite med na! Världens go tös! Nu ha jag 3 go töser i min närvaro. Mitt absoluta hjärtegull och ljuset i mitt liv. Clara så klart. Men sen också lilla Linn och nu Susanne och Jimmys sötnöt! Längtar efter att se om de bor en 4:e i magen eller om de få bli en andra go grabb!

Tacka vet jag barn. (När dom är snäll och på gott humör vill säga) Då är de svårt att fortfarande känna sig låg!

Xoxo People

...Tick Tack...

Ha haft grymma problem med foglossningar nu sen ungefär vecka 18, och de har bara blivit värre och värre! Förra veckan fick jag träffa en läkare och sjukgymnast som tyckte jag skulle begära omplacering och sen få en ny tid med sjukgymnasten för att se hur de har gått! De har dock inte blivit ett dugg bättre och är nu inne på 4 veckan som jag inte ens kan vara själv med min dotter, för de är en ren omöjligthet för mej att hålla hennes tempo. Bara en sån grej som att kliva upp från toaletten, som folk tar för givet, är rena pesten för mej! Och springa efter henne går bara inte. Och de tär lika mycke fysiskt som psykiskt nu att jag ska måsta vara vilandes hemma för att palla med ett pass på jobbet, När jag egentligen SKA palla med ett pass med min dotter. Nu ha de gått så pass att jag fan inte ens kan sova på nätterna för vaknar jag så kan jag inte somna om för jag bara gruvar mej för hur ont jag kommer ha igen. Så har nu blåsor fulla mun och har haft små blödningar och värk i magen i tre dagar, så idag sjukskrev jag mej själv en vecka och ringde och fick en jourtid hos en läkare på specmödra kl halv två... Jag bara hoppas att de inte är nåt fel på min vän här i magen... Känn jag sitt med hjärtat i halsgropen och bara väntar på att tiden ska gå nu..

Xoxo People

Påtvingat sällskap!

Lägger ner de nu! Är less på att "tjata" till mej sällskap. Eller bjuda in mej själv hos folk. Känner mej jävligt ensam nu och ha gjort de senaste 3-4 månaderna... Frågar jag vänner eller familj om dom vill hitta på något är de alltid fullt upp med allt möjligt annat, men att hinna träffa andra vänner hinner dom med!

Så från och med nu skiter jag i allt! Tänker inte fråga nån om dom vill hitta på något längre. Då får jag väl vara ensam då! Hellre gör jag mej själv ensam än att dom jag älskar och bryr mej om får mej att känna mej ensam, de gör mindre ont...

Xoxo

Vem får först!

Man bara går hemma och väntar bebis samtal nu!
Två av mina goaste vänner väntar fortfarande barn. En av dem var beräknad till den 5 Augusti men har fortfarande inte fått och min andra vän är beräknad tills idag...
Damn de är så spännande!

Jag hoppas de kommer igång för dem båda ikväll! :)
Längtar så!

Xoxo People

Allt mer sällan!

Har ingen skrivar ork helt enkelt! Osså är de tråkigt att många tänker på att uppdatera sig om någons liv genom att läsa nåns blogg istället för att helt enkelt plocka upp telefonen och slå en pling istället.

Har massor med tankar nu men orkar ej skriva ned dem!

Trevligt helg där ute!

Xoxo People

En dag som alla andra! För alla andra kanske...

För mej är denna dag en sån som hålet, saknaden, sorgen och smärtan i bröstkorgen blir så extra, extra, Extra påtaglig... Idag för två år sendan fick jag ett av dom värsta samtalen i mitt liv. Ett samtal som jag hade på känn, och som jag visste exakt vad de handlade om direkt jag såg vem som ringde. Direkt jag hörde mammas tårfyllda rös säga att hon hade nåt tråkigt att berätta så sa jag bara NEJ! Jag visste vad hon skulle säga men ville inte höra hon säga de högt för då behövde de inte vara sant...Jag bara upprepade Nej fem, sex gånger innan hon fick fram vad som hade hänt..

Jag skulle ju hälsa på honom samma kväll... Jag sköt ju på de kvällen innan för jag var för trött.. Va fan gjorde jag de för... Och vi träffades ju tre dagar innan och tummade på att vi skulle ta ett 4 generationers kort.. Och han lovade mej redan när jag var liten att leva tills jag va 70..

De gör för ont för att ha gått två år... Två jävla år utan att ha träffat honom. Två jävla år av saknad och saker man inte fått sagt. Två javla år av ångest över sin egen jävla förmåga att skjuta upp saker.. Jag kunde åtminstone ha ringt honom.. Där dagen innan..Kanske hade han fått extra energi för att klara sig en dag till, om jag bara hade ringt och sagt att "jag kommer imorgon" och bara berättat hur mycke han betyder för mej.

Tiden läker alla sår sägs de. Men varför kan jag fortfarande inte prata om honom utan att känna den där klumpen i halsen växa tills den nästan stryper lufttillförseln.. Varför kan jag bara säga nåt ynka ord om honom för att jag vet om jag pratar längre om honom så brister de. När läker de? När ska de göra mindre ont?
När kommer jag kunna tänka på honom utan att få hjärtklappning?

Jag skanar dej morfar! Jag saknar dej så jag slutar andas ibland. Jag saknar ditt Hallå i telefonen när vi pratade. Och ditt fniss efter du sagt de. Jag saknar dina historier, både påhittade roliga historier, och alla historier från när du var ung. Jag saknar att se den röda bilen komma med dej i. Jag saknar din kepshatt och dina kardborreband skor i hallen. Jag saknar ditt leende och skrockande. Skulle kunna sitta hela dagen och skriva vad jag saknar men de skulle inte räcka till för att beskriva all saknad ändå..

Du vet om du ser mej och hör mej.. Du vet...